The 69 Eyes - Back in Blood
Typ: Album
Längd: ca. 49 min.
Släppt: 2009
Betyg: (1) (2) (3) (4)
The Helsinki Vampires are back! Med nya texter och nytt album, fast det känns som om vi hört det förut... Det är inget som är förvånande eller annorlunda när man jämför denna skiva med den förra (Angels).
Det är lite 80-tal, massa Rock 'n' Roll, nitar och läder, vampyrer och vackra, döda tjejer. Allt detta blandat med Jyrki69's raspiga röst, Jussi's trummor samt gitarriff och basgång. Men vi har, som sagt, hört allt förut.
Albumet är dock absolut inte dåligt, utan det svänger. Men det finns även vackra sidor, likt balladen Eternal, som är det sista spåret. Men hur mycket jag än tycker om det, så kan jag inte säga detta för många gånger: Vi har hört allt i förut!
// Sarah Strandberg
Back in Blood!
The School of Rock
Längd: 1h. 44 min.
Släppt: 2004
Betyg: (1) (2) (3) (4) (5)
En snobbig privatskola. Stela färger. Och en rektor (spelad utav Joan Cusack) med en pinne lååångt uppkörd i rektumet/tarmen. En sådan skola behöver en liten nypa Jack Black och en liten nypa Rock 'n' Roll!
Jack Black spelar i denna film en arbetslös man vid namn Dewey Finn, vars högsta önskan i livet är att bli rockstjärna. Dewey lever på sin polare Ned Schneebly (Mike White), och ligger alltid efter med hyran - om han ens betalar sin del. Något som Ned's nya flickvän Patty (Sarah Silverman) inte gillar.
Dewey blir därför tvingad att skaffa ett jobb...
Han försöker med att sälja sin Gibson Les Paul, men det blir inte av. I samma stund som Dewey lagt på luren för den potentiella köparen, så ringer telefonen igen - och denna gång är det rektor Rosalie Mullins (Cusack) från Horace Green privatskola. Hon söker Ned, eftersom de behöver en lärarvikarie. Dewey ser sin chans och utger sig för att vara Mr. Schneebly.
Dewey har dock fortfarande inte gett upp sin rockstjärnedröm, och blir ännu mer exalterad när han upptäcker att den klass han vikarierar i är musikaliskt begåvad. The Battle of The Bands (en tävling för rockband som vill bli kända) har auditions och "Mr. Schneebly" ser en anledning till att starta ett klassprojekt...
Hur det går tänker jag dock inte avslöja!
// Sarah Strandberg
Mr. Black accept no substitutes!
Thåström - Live!
När: Malmöfestivalen, 20/8 2009
Var: Malmö, Stortorget
Betyg: (1) (2) (3) (4) (5) +
Det var varmt i luften och lagom trångt på Stortorget i Malmö. Ryggslutet hade redan börjat stelna till, eftersom vi redan stått och väntat i en halvtimme. Det var jag, Jennie, min pappa Olle och en av mina småbröder, Carl, och vi var alla mycket exalterade.
Scenarbetarna var alla i full gång med att soundchecka utrustningen och ljuset kollades. Det testades alla möjliga färger, från bländande vitt ljus, som blinkade så mycket att en person med epilepsi skulle vara i fara, till vackert och kärleksfullt rött ljus.
Ryggen värkte i takt med fötterna. Skulle det någonsin börja? Vi tittade på klockan, det var bara några minuter kvar nu.
Till slut kom de ut. Först kom musikerna, och sist, men inte minst, kom HAN. Joachim "Pimme" Thåström.
Thåström var taggad, det märktes. Ena stunden var han på vänstra sidan av scenen och i andra stund på högra, sen däremellan hann han även ta en sväng nere vid scengolvet med överkroppen i en slags konst - inspirerad position. Energin flödade och fullkomligt rann av Thåström, och publiken gav tillbaka, och allt blev till harmoni i den ljumma kvällsluften.
Det är alltid lika intressant att se Thåström live, då det ibland verkar som om han inte riktigt vet hur han skall behärska sig och verkar vara i en helt annan värld, tills låten han sjunger är slut. Då är det som om han har landat på jorden igen, och är underbart charmig, mänsklig och varm.
Konserten var bra. Den var grymt bra! Låtlistan också. Det måste vara en underbara känsla när alla i publiken sjunger med på mer eller mindre alla låtar. Men med klassiker som Var är vargen, Alla vill till himlen, Fan Fan Fan, The Haters och Die Mauer, så kan man som åskådare inte göra annat än att sjunga med! När dessa låtar sedan blandas med låtar från den nya skivan (Kärlek är för dom) känner man att detta helt klart var Malmöfestivalens högpunkt.
Men vi äro alla mänskliga, och så även Thåström. Fast det är klart, Thåström vände sitt lilla misstag till något roligt när han råkade spela fel intro till låten Kort Biografi med Litet Testamente. Han avbröt plötligt när han precis börjat sjunga, och sade, med glimten i ögat:
- Nej, fan! Förlåt.
Sedan kompenserade han sitt misstag med att kasta ut sin röda gitarr till publiken efter låtens slut. Inte på ett våldsamt sätt, och gitarren kom inte långt. Det var mer som att han lade gitarren i luften och lät den dras ned av tyngdkraften till en person i publiken. Jag, som inte hade en chans att fånga den, tittade chokad på pappa som såg ut precis som jag - stora ögon som signalerade både avundsjuka och extrem förvånad tillsammans med munnen som var vidöppen likt hålet i en fågelholk, medan hjärnan muttrade Varför kunde inte jag fått den där!
// Sarah Strandberg
Thåström under konserten i Malmö. Det var helt fantastiskt!
Bullet - Live!
När: Malmöfestivalen 19/8, 2009
Var: Malmö, Folkets Park
Betyg: (1) (2) (3) (4) (5)
Det var varmt, trångt och instängt på scenen Amiralen i Folkets Park. Vi var inte många i publiken, men vi var förväntansfulla. Soundcheck genomfördes. Publiken skriker. Till slut händer det. Trummisen Gustav Hjortsjö kommer ut på scen, tätt följd utav gitarristerna Erik Almström och Hampus Klang. De drar igång, och det är hårdrock på HÖG nivå.
Plötsligt kommer det en ganska kort och rund man inrusandes på scen. Mannen kallar sig Hell Hoofer, och är sångare i bandet. Han påminner mycket om Jack Black vid första anblick, men blir mer lik Brian Johnson från AC/DC då Hoofer sjungit en stund.
Allt är i och för sig mer eller mindre AC/DC, fast ändå inte. Bandet gör AC/DC på sitt eget sätt. Musiken, engagemanget på scen, sången och texterna - det påminner om ett ungt AC/DC, men med en tvist av småländsk skog, som märks av då artisterna börjar prata med oss i publiken. Och det är härligt! Allt är härligt!
Detta band kommer bli stort! Och de har fått en väldigt bra start denna sommar, Malmöfestivalen och som förband till AC/DC på Ullevi i somras.
Keep on Rockin´ boys!
// Sarah Strandberg
Kolla in Bullets Hemsida: http://www.myspace.com/bulletsweden
Malmöfestivalen
Då var årets malmöfestival över. Och trots en del ändringar på placeringar av scener och marknadsstånd, samt det tyvärr ganska kala utbudet av musik, så har det varit en trevlig vecka!
Förändringarna för årets festival såg ut såhär: Scenerna Mölle finns inte längre, utan de flesta scenerna var i Folkets park, samt på Stortorget. Marknadsstånden var i år inte på Södra Förstadsgatan, utan på gång - och cykelbanan som går bredvid parkeringshuset Anna ner till Folkets park.
I övrigt så var det sig likt. Karusellerna var nere vid Raoul Wallenbergs park och här fanns också ungdomsaktiviteter, för de under 18. Matstånden låg runt Gustav Adolfs torg, med lika mycket att välja på som vanligt! Med allt från langos till älgkebab och afrikanskt, för att nämna några.
Det som dock gjorde mig och Jennie besvikna i år var det ganska tunna utbudet av musik. Stagedive Magazine var på två spelningar, det var ungefär så många som verkligen lockade. Och dessa var Thåström och AC/DC - förbandet Bullet - som det kommer recensioner på snart.
// Sarah Strandberg
Klas Ericsson - Sex, Droger och Tinnitus!
Släppt: 2006
Betyg: (1) (2) (3)
En händig och rolig liten bok. Enkel att ta med sig och fylld med roliga citat från alla världens "rockstjärnor"... Om man räknar Eminem, Britney Spears, Gwen Stefani och Madonna...
Som tur är så ligger dessa i lä jämfört med alla citat från John Lennon, Frank Zappa, Lemmy Kilmister och Ozzy Osbourne, för att nämna några.
Boken bidrar med en del skratt och den är mycket lättläst! Men min är även fylld med silvertejp, då det fortfarande råder en del tvivel om att de människor som faktist jobbar med att kategorisera artister i fack inte kan sitt jobb!!
// Sarah Strandberg
Marilyn Manson - The High End Of Low
Längd: 1h. 12 min.
Släppt: 2009
Betyg: (1) (2) (3) (4) (5)
Evan Rachel Wood... Hela denna skiva är mer eller mindre dedikerad till dig, och inte alltid på ett bra sätt.
"It doesn't matter if you're going to come, or just going, I never wanted you to come, here anyway. .... When something is unbelievable, when I am not able to believe, how unbelievably, unbelievable. That you believe that you could not be leavable. That is when I have to say WOW"
Ovanför får du ett litet smakprov ur låten "WOW", som är den nionde låten på skivan, utav totalt 15.
Men det är inte bara Evan Rachel Wood och sig själv som Manson lyckas dissa, eller berätta sanningen om?, utan han lyckas faktiskt även dissa hela USA. Vilket i och för sig kanske inte är så ovanligt...
"We're from America, we're from America - it's where Jesus was born. ... We don't like to kill our unborn, we need them to grow up and fight our wars..."
Skivan är otroligt bra. Den innehåller, som skrivit tidigare, dissningar och satir. Men den innehåller även mycket smärta, Mansons egen smärta. Allt detta blandat med Mansons fantastiskt skrivna och vitsiga texter, där han (likt han alltid gör) kastar om orden så de bildar en mening, trots att alla ord nästan är identiska - så som i exemplet WOW.
Hans metod att skriva texter är då kanske inte helt ny, något som förhoppningsvis framgår utav recensionen. Men även om den inte är ny, så fungerar den lika bra fortfarande - precis som gamla klassiska rocklåtar. De är inte nya, men de fungerar lika bra fortfarande, om inte bättre!
Det som dock är nytt och ovanligt är det underbart vackra aukustiska gitarr - introt till låten "Running to the edge of the world" vilket fungarar jättebra ihop med Mansons hesa röst.
Skivan är alltså en blandning utav lite gammalt, lite nytt och lite blått ("having the blues"), och det fungerar utmärkt! Jag menar; om till och med min syster, som över allt annat hatar Mansons röst, gillar denna skiva - då måste Manson gjort något rätt - eller?
// Sarah Strandberg
Public Enemies
Typ: Drama/Brott/Historia/Thriller-film
Längd: Ca 2h. 20 min
Släppt: 2009
Betyg: (1) (2) (0,5)
Det är år 1933, fjärde året på depressionen, och John Dillinger kände för att råna en (eller flera?) bank(er). Efter att han, med krut och kulor, hjälpt sina vänner ut ur Indiana State Prison.
Det är såhär den nya pang-pang-filmen med Johnny Depp och Christian Bale i huvudrollerna, börjar. Därefter följer en vild katt - och råtta-lek mellan dessa två män och deras "medarbetare", med Bale på lagens sida ,som FBI - agent Melvin Purvis, och Depp på andra sidan, som den professionella och gentlemanna bankrånaren John Dillinger.
Det må vara gott om ögongodis på bio-scenen, med både Depp och Bale i samma scen, men detta hjälper tyvärr inte i de stunder då manuset är tunt och tråkigt samtidigt som kameran flackar från hörn till hörn utan att man själv hänger med. Inte heller får man någon direkt bakgrundsfakta till hela filmen, eller någon annan fakta angående någonting centralt - som till exempel hur många banker John Dillinger rånade INNAN han blev USA:s fiende nummer ett?!
Det man istället får se är oändliga och väldigt intensiva scener då "den goda sidan" och "den onda sidan" leker indianer och cowboys från vars ett gathörn i centrala chicago, eller mitt ute i skogen i landet ingenstans.
Men finns det då något positivt med denna film? Absolut! Filmen innehåller, trots ett relativt tomt manus, en del roliga och snitsiga kommentarer/ händelser á la Depp samt ett bra och fint upplagt slut. Och sen innehåller filmen ju även en del Johnny Depp... och lite mer Depp, lite Bale och sist men inte minst - Johnny Depp!
// Sarah Strandberg
Thåström - Kärlek är för Dom
Längd: 42 minuter
Släppt: 2009
Betyg: (1) (2) (3) (4) (5)
Joakim Thåström har återigen lyckats! Med hes röst, konstiga ljud och piano har han ännu en gång släppt en skiva som tar sig rakt in i hjärtat, och som där skapar känslor. Man kan antingen gråta eller skratta när man lyssnar på låtar som Över sundet, kort Biografi med litet testamente och Den druckne matrosens sång, för att sedan bli förundrad över hur Thåström lyckats göra en underbar version av Nationalteaterns Men bara om min älskade väntar.
Skivan innehåller 10 välskrivna och välkomponerade spår, och man kan inte hjälpa att tänka att Thåström efter alla dessa år fortfarande har så mycket att skriva om. Var får han allt ifrån? Jag blir förundrad, glad, berörd och ledsen av denna skiva, men jag blir också en smula avundsjuk - för jag vill också kunna skriva så!
// Sarah Strandberg
Lords of Dogtown
Längd: Ca. 1h. 46 min.
Släppt: 2005 (Sverige)
Betyg: (1) (2) (3) (4)
Jay Adams, Stacy Peralta och, sist men inte minst, Tony Alva.
Aldrig hört talas om dem? Då kanske det är på tiden att du gör det?!
Det var nämligen de här tre grabbarna ifrån Venice Beach, Kalifornien, som var de stora stjärnorna under skateboardhysterin på 1970 - talet. Det var även dessa som kom på att en tom pool blir en utmärkt skateboardramp.
Filmen har en typisk klang av "allting ordnar sig i slutet", vilket det också gör, och är på så sätt precis som alla andra Hollywoodfilmer. Den innehåller kärlek, skratt, gråt, vänskap, fiendskap och så klart snygga skådespelare så som Johnny Knoxville och Heath Ledger. Men trots detta så känns det ändå som om den är speciell. Fast jag vet inte om detta beror på mig själv och mitt intresse för skateboarding, eller om det verkligen är så att filmen är speciell. Hur som helst så spritter det i kroppen på något vis när man hör låtar så som Jimi Hendrix's Voodoo Child och Deep Purples Space Truckin' spelas i bakgrunden, samtidigt som man förstår att Peralta, Adams och Alva verkligen fanns på riktigt och var världskändisar när ens egen pappa från Värnamo i Småland pekar på Tv:n och säger att "han själv hade en Alva - skateboard, fast röd".
// Sarah Strandberg
