Vaddå EMO?
Ni har, precis som ni gjorde med punken, lyckats få något som absolut inte skall ha med mode och popularism att göra till att ha just dessa punkter som sina mest brinnande! Och vilken sorts "alternativitet" är det jag snackar om som nu blivit produkt då? Jo, det är något som heter EMO. Det låter nytt och fräscht va? Lite coolt och skakande. HA! Fel, fel, fel och åter fel!
EMO har kanske fått en nystart de senaste åren, men det är knappast nytt för det. Nej, det bildades faktiskt redan på 1980 - talet i USA, var annars?, och bildades ur musikstilen post - hardcore. Det skall tydligen vara mycket känsloladdad musik, vilket egentligen säger sig självt utav bara namnet EMO - Emotion/al, emotivt/emotivitet och så vidare, och så vidare. Detta, anser jag, dock känns som ett väldigt lojt och rent utsagt dåligt budskap! Eller det kanske bara är jag som har fått för mig att ALL musik man lyssnar på skall kännas!?
Fast det är ju klart, jag tror inte heller att grungens främste man, Kurt Cobain, på något sätt förmedlade en del av sina känslor när han skrev texten till låten "I hate myself and I want to die", och likadant är det med mig själv. Jag känner absolut ingenting i vare sig kroppen eller knoppen när jag hör ett underbart gitarrsolo på en hårdrockskonsert eller när jag känner hur trummorna och basen bara mullrar inuti mig under en skitbra metal - livespelning!
Jaha, men vad skall man nu göra åt detta? Jag har ingen aning, jag kan bara blunda och hoppas att denna onda spiral snart skall sluta att förvirra alla människor där ute. För en sak är säkert, det har ända sedan EMO blev populärt (igen?) kryllat av alternativa ungdomar ute på stan. Och detta tycker jag är storföretagens fel, men dock inte bara, för som min goda vän Emelie sa så producerar och säljer storföretagen bara det som är lönsamt. Jo, det är klart, och jag tycker att det är för sorgligt att "alternativa" tonåringar nu för tiden kan gå in i den mest modeinriktade affär, så som Gina Tricot, och köpa en vit T - shirt där det står Punk, Skunk, Junk för 200 kronor! Det känns som om de flesta har missat poängen när det gäller just alternativitet, och att folk inte fattat att man inte skall kunna gå in i vilken affär som helst och hitta en "alternativ" tröja. Gör en egen?!
Jag hoppas mitt budskap har gått fram, och att ni som läst inte tagit allt för illa upp, men jag vill att ni ska veta att när någon säger att de är EMO så kommer min hjärna och min mun alltid att säga: EMO?! Vaddå, det är vi väl allihop?!
// Sarah Strandberg
Thåström - Kärlek är för Dom
Längd: 42 minuter
Släppt: 2009
Betyg: (1) (2) (3) (4) (5)
Joakim Thåström har återigen lyckats! Med hes röst, konstiga ljud och piano har han ännu en gång släppt en skiva som tar sig rakt in i hjärtat, och som där skapar känslor. Man kan antingen gråta eller skratta när man lyssnar på låtar som Över sundet, kort Biografi med litet testamente och Den druckne matrosens sång, för att sedan bli förundrad över hur Thåström lyckats göra en underbar version av Nationalteaterns Men bara om min älskade väntar.
Skivan innehåller 10 välskrivna och välkomponerade spår, och man kan inte hjälpa att tänka att Thåström efter alla dessa år fortfarande har så mycket att skriva om. Var får han allt ifrån? Jag blir förundrad, glad, berörd och ledsen av denna skiva, men jag blir också en smula avundsjuk - för jag vill också kunna skriva så!
// Sarah Strandberg
Lords of Dogtown
Längd: Ca. 1h. 46 min.
Släppt: 2005 (Sverige)
Betyg: (1) (2) (3) (4)
Jay Adams, Stacy Peralta och, sist men inte minst, Tony Alva.
Aldrig hört talas om dem? Då kanske det är på tiden att du gör det?!
Det var nämligen de här tre grabbarna ifrån Venice Beach, Kalifornien, som var de stora stjärnorna under skateboardhysterin på 1970 - talet. Det var även dessa som kom på att en tom pool blir en utmärkt skateboardramp.
Filmen har en typisk klang av "allting ordnar sig i slutet", vilket det också gör, och är på så sätt precis som alla andra Hollywoodfilmer. Den innehåller kärlek, skratt, gråt, vänskap, fiendskap och så klart snygga skådespelare så som Johnny Knoxville och Heath Ledger. Men trots detta så känns det ändå som om den är speciell. Fast jag vet inte om detta beror på mig själv och mitt intresse för skateboarding, eller om det verkligen är så att filmen är speciell. Hur som helst så spritter det i kroppen på något vis när man hör låtar så som Jimi Hendrix's Voodoo Child och Deep Purples Space Truckin' spelas i bakgrunden, samtidigt som man förstår att Peralta, Adams och Alva verkligen fanns på riktigt och var världskändisar när ens egen pappa från Värnamo i Småland pekar på Tv:n och säger att "han själv hade en Alva - skateboard, fast röd".
// Sarah Strandberg
Deborah Spungen - Inte som andra döttrar
Orginaltitel: And I don't want to live this life
Släppt: 1:a upplaga - 1985, därefter 1987, 1988 samt 1989
Betyg: (1) (2) (3) (4)
Spungen. Ringer namnet någon klocka? Det borde det.
"Hösten 1978 hittas Nancy Spungen, 20 år, knivhuggen till döds i rum nummer 100 på Chelsea Hotel i New York. Hennes pojkvän, punkrockstjärnan Sid Vicious, anklagas för mordet som ger stort eko i pressen. Frigiven mot borgen dör han några månader senare av en överdos."
Bokens framsida pryds utav en bild utav Nancy Spungen, och hon ser precis ut som vi är vana vid att se henne. Blond, klädd i skinnjacka och med en liten pistol dinglande i halsbandet. Men boken i sig avslöjar mycket mer. Den är skriven med både kärlek och förtvivlan, vilket inte är konstigt då författaren är Nancys egen mamma.
Nancy var, ända sen hon föddes, ett underligt barn. Hennes humör gick i upp-och nedförsbackar värre än en berg-och dalbana, något som ofta ställde till bekymmer och bråk för Nancys föräldrar och hennes syskon. Alla Nancys problem ledde till slut till knark, något hon var van vid eftersom hon hela livet gått på olika mediciner. Det konstaterades senare, efter Nancys död, att hon antagligen var schizofren.
Genom att läsa boken får man en viss förståelse över vad det troligtvis var som hände den där natten på Chelsea Hotel 1978, då Sid´s brev till Deborah, efter mordet, finns med i boken. Men man utvecklar även sympati för familjen och i allra högsta grad för Nancy. Man förstår verkligen att hon är psykiskt sjuk på något vis, då inget friskt barn på elva år går på sin mor med en hammare, och lider med både Nancy och familjen eftersom psykvården inte var så utvecklad då som den är idag.
Det är en mycket läsvärd bok för det mesta, men ibland blir det dock lite för mycket. När Deborah Spungen för femte sidan i rad klagar över hur dåligt hon mår och hur mycket hon oroar sig över Nancy, så börjar man undra över VARFÖR hon skrev denna bok? Var det för att, som hon säger, ge Nancy upprättelse efter det att hon smutskastats i pressen? Eller var det för att ge offrets familj upprättelse, efter Nancys mord? Eller var det helt enkelt för att få ur sig allt hon själv känt under tiden Nancy levde?
Min teori? Alla tre ovanstående alternativ, men vid olika tillfällen. Tack vare Nancys död fann Deborah Spungen sitt kall, men vägen dit var inte lätt - och som många vet så hjälper det att skriva om saken.
// Sarah Strandberg
Frank Zappa - Have I offended someone?
Typ: Samlingsalbum
Längd: 1 h. 3 min.
Släppt: 1997 (Inspelad 1973 - 1985)
Betyg: (1) (2) (3)
Sex, öl och en stor portion samhälls-provokation. Allt detta blandat med, i vissa stunder, rätt cool musik. Det är ungefär såhär denna samlingsplatta kan beskrivas. Men detta räcker tyvärr inte långt, för även om musiken blandas med allt från skön livejazz i låten Yo Cats till underbara, skruvade och mycket samhälls-provocerande texter i låtar som Bobby Brown Goes Down, Jewish Princess, Titties And Beer och Catholic Girls, så blir de låtar som inte är som dessa väldigt tråkiga att lyssna på. De känns väldigt monotona och onödigt långa, och man har egentligen inget intresse av att lära sig texterna. För hur roligt är det att sitta på sin kontorsstol och sjunga "We're turning, turning, turning, we're turning again..."? Jämfört med den satiriska texten i låten Jewish princess: "I want a horney little jewish princess, who don't know shit about cocking and is arrogant looking"? Och om denna text inte får dig att skratta, eftersom du inte förstått att Zappa bara är ute efter en arg reaktion, så kanske du helt enkelt bara ska ta en titt på skivans namn, sätta dig ner och fundera över meningen med samhällsprovokation!
// Sarah Strandberg
Välkommen till Stagedive Magazine!
Hej allihop och VÄLKOMNA till Stagedive Magazine!
Bloggtidningen som är uppkallad efter den ädla konsten stagediving, helt enkelt...
Det hela startade som ett projektarbete i tredje året på gymnasiet, tillsammans med min partner-in-crime Jennie, då dock i pappersversion. Vi ville jobba med något som vi verkligen brinner för och något som vi inte skulle tröttna på efter en vecka, vilket egentligen bara lämnade ett alternativ kvar - nämligen musik!
Musiken som kommer att nämnas, recenseras, undersökas och genomsyra hela denna bloggtidning är inte vilken som helst heller. Den spelas inte på NRJ eller andra mainstream-kanaler på din radio (även om du ibland vill tro det), NEJ utan det vi diskuterar här kommer från den riktiga musikscenen - Rocken, såklart, med dess underbara grenar.
Det finns inom detta område enormt mycket att diskutera, från Axl Rose´s flipp till legender så som Slowhand, BB King och Carlos Santana. Det kommer bli tufft, men med lite blod, lite svett och massa örpluggar så kan vi klara`t!
(Och kom ihåg att kommentera, jag vill veta era åsikter!)
Rock On!! // Sarah
