stagedivemagazine

Typ: Musik - Biografifilm
Längd: Ca. 2 h.
Släppt: 1989
Betyg: (1) (2) (3) (4)


"You shake my nerves and you rattle my brain. Too much love drives a man insane."

Jerry Lee Lewis a.k.a The Killer föddes den 29 september (och fyller alltså år imorgon!) 1935 i Ferriday, Louisiana. Han gestaltas i denna biografiska film utav Dennis Quaid.

Quaid gör en fantastisk insats som denne vilda och skandalomfattande pianospelande studsboll, alltifrån hans energi vid pianot till underliga ryckningar och underbart kroppsspråk.

Filmen utspelar sig under det sena 1950 - talet, i början av Lewis karriär, och är baserad på Lewis kusins bok. Den kusin han gifte sig med när hon var 13. Lewis var då nästan 23.

När denna skandal läckte ut till allmänheten var Lewis på turné och hade precis kommit till England, som hälsat honom varmt välkommen. Han blev dock hemskickad direkt och svartlistad från radion ett tag efter att nyheten blivit vida känd. Men brydde sig Lewis? Nä, inte direkt... Han fortsatte att skriva låtar och hävdade att det inte var något konstigt eftersom de älskade varandra.

Kusinerna var ett par fram till 1970, och i filmen spelas Myra Gale Brown utav en ung Winona Ryder.

Filmen innehåller såklart också enormt mycket musik. Såklart mestadels utav Jerry Lee Lewis. Och såklart så etsar sig låtarna fast i huvudet.

"Goodness, Gracious, Great Balls of Fire!"

// Sarah Strandberg

Typ: Komedi - och musikalfilm
Längd: 1 h. 25 min.
Släppt: 1991
Betyg: (1) (2) (3) (4)

Johnny Depp spelar ledaren för ligistgänget The Drapes, vid namn Wade "Cry - Baby" Walker. Han är uppväxt en bit utifrån stan hos sin mormor Ramona Rickettes (spelad av Susan Tyrell) och sin mormors pojkvän Belvedere Rickettes (Iggy Pop).

Cry - Baby och hans gäng, fullt med lustiga karaktärer så som Mona "Hatchet - Face" Malnorowski (Kim McGuire) och Pepper Walker, Cry - Baby's syster, spelad av Ricki Lake, ägnar sina dagar åt det ligistergäng gör bäst. Stör allmänheten, klottrar och bråkar med det alldagliga gänget - The Squares.

En dag sätts dock allting på prov då Cry-Baby möter den vackra, men Square, Allison Vernon - Williams (Amy Locane) och blir blixtkär. Kommer Cry-Babys gäng acceptera hans nya kärlek?

Filmen utspelar sig i USA på 1950 - talet, och är fylld med musik, nostalgi och roliga kläder. Ett alternativ till er som inte tycker om Grease, men som gärna vill ha lite utav "det gamla USA" att titta på.  

// Sarah Strandberg

Cry-Baby, ett alternativ till Grease?

Typ: Album
Längd: 1h. 15 min.
Släppt: 2003
Betyg: (1) (2) (3) (4) (5)

Ett knytnävsslag i magen, smärta och att ansträngt kippa efter luft. Bröstet vibrerar och i huvudet ekar Lars Ulrichs hårda och precisa trumslag. Känslorna brottas med varandra, ilska och hat mot lugn och lycka, allt mitt i ljudet av James Hetfields skärande röst.

Att skivan är jobbig, det är inget snack om saken, och det krävs ett par genomlyssningar av den för att alla låtar skall komma till uppskattning. Därefter vänder det dock, och allt ljud, som förr låtit som skrik och slammer, smälter samman och blir riktigt genialsikt gjord musik. Allt känns! Texterna bränner, trummorna trycker, gitarrerna river, basen skakar om och allt jag känner är: WOW! Att det kan få plats så mycket, som väcker och känns så extremt på en skiva som egentligen är ganska liten.

// Sarah Strandberg

Typ: Bok
Orginaltitel: And I don't want to live this life
Släppt: 1:a upplaga - 1985, därefter 1987, 1988 samt 1989
Betyg: (1) (2) (3) (4)

Spungen. Ringer namnet någon klocka? Det borde det.

"Hösten 1978 hittas Nancy Spungen, 20 år, knivhuggen till döds i rum nummer 100 på Chelsea Hotel i New York. Hennes pojkvän, punkrockstjärnan Sid Vicious, anklagas för mordet som ger stort eko i pressen. Frigiven mot borgen dör han några månader senare av en överdos."

Bokens framsida pryds utav en bild utav Nancy Spungen, och hon ser precis ut som vi är vana vid att se henne. Blond, klädd i skinnjacka och med en liten pistol dinglande i halsbandet. Men boken i sig avslöjar mycket mer. Den är skriven med både kärlek och förtvivlan, vilket inte är konstigt då författaren är Nancys egen mamma.

Nancy var, ända sen hon föddes, ett underligt barn. Hennes humör gick i upp-och nedförsbackar värre än en berg-och dalbana, något som ofta ställde till bekymmer och bråk för Nancys föräldrar och hennes syskon. Alla Nancys problem ledde till slut till knark, något hon var van vid eftersom hon hela livet gått på olika mediciner. Det konstaterades senare, efter Nancys död, att hon antagligen var schizofren.

Genom att läsa boken får man en viss förståelse över vad det troligtvis var som hände den där natten på Chelsea Hotel 1978, då Sid´s brev till Deborah, efter mordet, finns med i boken. Men man utvecklar även sympati för familjen och i allra högsta grad för Nancy. Man förstår verkligen att hon är psykiskt sjuk på något vis, då inget friskt barn på elva år går på sin mor med en hammare, och lider med både Nancy och familjen eftersom psykvården inte var så utvecklad då som den är idag.

Det är en mycket läsvärd bok för det mesta, men ibland blir det dock lite för mycket. När Deborah Spungen för femte sidan i rad klagar över hur dåligt hon mår och hur mycket hon oroar sig över Nancy, så börjar man undra över VARFÖR hon skrev denna bok? Var det för att, som hon säger, ge Nancy upprättelse efter det att hon smutskastats i pressen? Eller var det för att ge offrets familj upprättelse, efter Nancys mord? Eller var det helt enkelt för att få ur sig allt hon själv känt under tiden Nancy levde?

Min teori? Alla tre ovanstående alternativ, men vid olika tillfällen. Tack vare Nancys död fann Deborah Spungen sitt kall, men vägen dit var inte lätt - och som många vet så hjälper det att skriva om saken.

 // Sarah Strandberg