stagedivemagazine

Typ: Musik - Biografifilm
Längd: Ca. 2 h.
Släppt: 1989
Betyg: (1) (2) (3) (4)


"You shake my nerves and you rattle my brain. Too much love drives a man insane."

Jerry Lee Lewis a.k.a The Killer föddes den 29 september (och fyller alltså år imorgon!) 1935 i Ferriday, Louisiana. Han gestaltas i denna biografiska film utav Dennis Quaid.

Quaid gör en fantastisk insats som denne vilda och skandalomfattande pianospelande studsboll, alltifrån hans energi vid pianot till underliga ryckningar och underbart kroppsspråk.

Filmen utspelar sig under det sena 1950 - talet, i början av Lewis karriär, och är baserad på Lewis kusins bok. Den kusin han gifte sig med när hon var 13. Lewis var då nästan 23.

När denna skandal läckte ut till allmänheten var Lewis på turné och hade precis kommit till England, som hälsat honom varmt välkommen. Han blev dock hemskickad direkt och svartlistad från radion ett tag efter att nyheten blivit vida känd. Men brydde sig Lewis? Nä, inte direkt... Han fortsatte att skriva låtar och hävdade att det inte var något konstigt eftersom de älskade varandra.

Kusinerna var ett par fram till 1970, och i filmen spelas Myra Gale Brown utav en ung Winona Ryder.

Filmen innehåller såklart också enormt mycket musik. Såklart mestadels utav Jerry Lee Lewis. Och såklart så etsar sig låtarna fast i huvudet.

"Goodness, Gracious, Great Balls of Fire!"

// Sarah Strandberg

 Klipp dig och skaffa dig ett liv!

Cry-Baby, ett alternativ till Grease?

"Jag kunde vakna upp med bulor på huvudet, blod på skjortan och något grönt rinnande från min penis." // Iggy Pop

Stagedive Magazine gör helst inte reklam. Och definitivt inte om reklamen är gjord utav ett gäng militanta veganer som egentligen har urdåliga argument!

Men den här gången gör vi ett undantag. Reklamen är för djurrättsorganisationen Peta, och handlar om päls. Något som Stagedive kände att de kunde stötta.

Kolla in http://www.peta.org/ för mer information. (Men ta det med en nypa salt!)

// Sarah Strandberg



       
Några kändisar som ställt upp för Peta är: Tommy Lee, Kat Von D, Steve - O och Ami James

Det kommer bli en mysig höst!

När: Malmöfestivalen, 20/8 2009
Var: Malmö, Stortorget
Betyg: (1) (2) (3) (4) (5) +

Det var varmt i luften och lagom trångt på Stortorget i Malmö. Ryggslutet hade redan börjat stelna till, eftersom vi redan stått och väntat i en halvtimme. Det var jag, Jennie, min pappa Olle och en av mina småbröder, Carl, och vi var alla mycket exalterade.

Scenarbetarna var alla i full gång med att soundchecka utrustningen och ljuset kollades. Det testades alla möjliga färger, från bländande vitt ljus, som blinkade så mycket att en person med epilepsi skulle vara i fara, till vackert och kärleksfullt rött ljus.

Ryggen värkte i takt med fötterna. Skulle det någonsin börja? Vi tittade på klockan, det var bara några minuter kvar nu.

Till slut kom de ut. Först kom musikerna, och sist, men inte minst, kom HAN. Joachim "Pimme" Thåström.

Thåström var taggad, det märktes. Ena stunden var han på vänstra sidan av scenen och i andra stund på högra, sen däremellan hann han även ta en sväng nere vid scengolvet med överkroppen i en slags konst - inspirerad position. Energin flödade och fullkomligt rann av Thåström, och publiken gav tillbaka, och allt blev till harmoni i  den ljumma kvällsluften.

Det är alltid lika intressant att se Thåström live, då det ibland verkar som om han inte riktigt vet hur han skall behärska sig och verkar vara i en helt annan värld, tills låten han sjunger är slut. Då är det som om han har landat på jorden igen, och är underbart charmig, mänsklig och varm.

Konserten var bra. Den var grymt bra! Låtlistan också. Det måste vara en underbara känsla när alla i publiken sjunger med på mer eller mindre alla låtar. Men med klassiker som Var är vargen, Alla vill till himlen, Fan Fan Fan, The Haters och Die Mauer, så kan man som åskådare inte göra annat än att sjunga med! När dessa låtar sedan blandas med låtar från den nya skivan (Kärlek är för dom) känner man att detta helt klart var Malmöfestivalens högpunkt.

Men vi äro alla mänskliga, och så även Thåström. Fast det är klart, Thåström vände sitt lilla misstag till något roligt när han råkade spela fel intro till låten Kort Biografi med Litet Testamente. Han avbröt plötligt när han precis börjat sjunga, och sade, med glimten i ögat:
- Nej, fan! Förlåt.

Sedan kompenserade han sitt misstag med att kasta ut sin röda gitarr till publiken efter låtens slut. Inte på ett våldsamt sätt, och gitarren kom inte långt. Det var mer som att han lade gitarren i luften och lät den dras ned av tyngdkraften till en person i publiken. Jag, som inte hade en chans att fånga den, tittade chokad på pappa som såg ut precis som jag - stora ögon som signalerade både avundsjuka och extrem förvånad tillsammans med munnen som var vidöppen likt hålet i en fågelholk, medan hjärnan muttrade Varför kunde inte jag fått den där!

// Sarah Strandberg


           
           Thåström under konserten i Malmö. Det var helt fantastiskt!